Maria i Italien

Måndag 14 Juli 2008

Efter en otroligt hektisk juni-månad och ett par veckors intensiv semester, har jag äntligen fått tummen ur att publicera det som jag har skrivit under tiden. Dels har det varit väntan på internet, som ni kan läsa nedan, sedan har vi knappt varit hemma. Här följer en liten berättelse om hur jag upplevde matchen Sverige - Grekland under EM 2008, bilder kommer senare, då hemsidan inte vill ladda upp några.


torsdag 26 juni, Bergamo flygplats

Ja, jag vet fotbolls-em är snart över och ikväll spelar Ryssland och Spanien sin semi-final. Fast jag måste bara skriva lite om hur det var att uppleva den enda Svenska vinsten under EM, på plats.

Vi lämnade Cusago tidigt på tisdags morgonen, men började dagen med att sätta upp en liten svensk flagga i den ena bakrutan på bilen. Sedan gick vi till vår egna bar och började dagen som de flesta italienare, cappuchino och brioche. Det är kanske lite ambivalent, men jag har i alla fall inte lärt mig att hålla på ”Gli azzurri”, när det handlar om fotboll. Vädret var härligt och att köra upp genom Trento och alla vinfälten, var otroligt vackert. När vi körde om två minibussar fulla med spanjorer som glatt vinkade till oss, så kändes det verkligen som om vi var på väg mot en riktig fest.

Vi kom fram till hotellet, en riktig liten alphydda uppe på en grön kulle, där det vajade både svenska och grekiska flaggor från balkongerna. Det var mycket trevlig stämning och alla var glada. Hotellägaren, som var en utvandrad tjeck, hade karta, busstider och övriga instruktioner fixade till sina gäster. Super, men när vi skulle ta oss till skyttelbussen och parkeringen utanför staden, så lyckades vi så klart köra fel... Fast in mot Saltzburg kom vi i alla fall. Vi hittade en parkering, som kanske inte var den allra billigaste, men centralt.

När vi sedan kom ut på det första torget, så trodde jag knappt mina ögon. Staden var helt gul! Det kändes verkligen som om alla hejade på eller var från Sverige. Efter lite vanlig Fredrik-och-Maria-går-vilse-i-staden-hitta-kul-saker, så hamnade vi på ett torg med minst ett par tusen svenskar. Ja, det var kanske inte så svårt att hitta dit.. Det skanderades ”Vi är svenska fans allihopa”, så att det hördes över halva staden. Det var sol, öldrickning och glada fans av alla sorter. Det var en kalas-stämning och alla njöt av det som komma skulle. Så klart så sprang jag på Martin Berggårds bror och kusin. Undrar om de har missat något större mästerskap på 10 år, jag tror inte det.

Efter att ha deltagit i en gemensam marsch ut till stadion, tåget av gult var nog minst en kilometer långt, så visade sig att vi inte fick ta med vår ryggsäck in. Den var för stor, likaså våra kameror... Dessa fick vi lämna in i en barrack och en liten klisterlapp som kvitto. Det kändes surt att ha dessa regler, då vi under två år har tagit med oss kameror i olika storlekar till San Siro.

Väl inne så fick jag nästan en smärre chock. Våra platser var på rad 4, direkt bakom målet där Isaksson höll på att värma upp. Det var nog inte mer än kanske 7 meter fram till alla de svenska spelarena. Häftigt kan jag lova. Däremot fick man ju inte direkt någon överblick för spelet. Alla runt oss var klädda i gult, hela läktaren, ja hela sektionen var klädd i gult och alla sjöng.. Stadion tog lite drygt 31000 personer och jag tror att åtminstone hälften av dessa var svenskar. När alla dessa sjöng nationalsången så fick jag gåshud! Matchen i sig var väl ingen höjdare, men att stå i närheten av hejarklacksledaren och sjunga för Sverige gav stort underhållningsvärde. När sedan Zlatan satte sitt mål så exploderade hela läktaren. Folk som inte kände varandra kramades, och jublet visste knappt några gränser. Det blev ju inte sämre när Petter Hansson krånglade in sitt mål och gjorde 2-0. Stämningen var fantastisk under resten av matchen och det blev bara roligare och roligare att vara svensk.

När matchen var slut och alla var glada så hade vi tänkt att ta oss in till stan och fira segern. Först skulle jag ju bara hämta väskan med kamerorna. Det var ju inte så lätt som det lät. För det första så hade de inga snabbvägar ut från arenan, utan bara samma smala som in. San Siro med ungefär 85000 är helt tomt på en 15 minuter. Här tog det närmare en timme att ta sig fram till barrackerna där vi hade lämnat in väskan. Det fanns två bodar till 31000 personer och det kändes som om hälften hade lämnat in en väska. Det blev totalt kaos!! Det var något som närmade sig upploppsstämning innan polisen kom dit och skärmade av folket som bara tryckte på för att komma fram. När sedan personer klagade på den dåliga österrikiska organisationen till polisen, så gav de bara svaret; Fast vi är poliser från tyskland, inte österrike. Som om det fanns någon som brydde sig just då.... Efter att ha köat i nästan två timmar fick jag då äntligen ut min väska... Då kan jag lova att all stämning för att fira den svenska segern hade försvunnit.

Fast det var en superhäftig upplevelse i det stora hela och vi var så nöjda!!